Inför varje klassbesök förbereder vi ett lugnande svar på frågan “Kommer jag att hamna i fängelse?”. Bilderna av barn i alldeles för stora fängelsekläder finns inte bara i våra huvuden – barnen ser dem också.
Just nu diskuteras att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 13 år, med motiveringen att bekämpa grov ungdomsbrottslighet. Samtidigt varnar barnrättsorganisationer, forskare och yrkesverksamma för följderna. I debatten saknas något centralt; barnens perspektiv – deras röst, tankar och oro saknas helt.
Byrån mot diskriminering i Östergötland driver projektet Koll på lagen junior. En del av vårt arbete handlar om att prata med barn om lagar och rättigheter som kan beröra deras vardag – på ett lekfullt, begripligt och tryggt sätt.
En dag träffar vi en klass i årskurs 6. Framför oss sitter ett tjugotal elva- och tolvåringar. Eller ja, de flesta sitter ner, någon ligger utsträckt över bänken och någon annan har kravlat upp i ett fönster för att se tavlan bättre. Några har färgglada tofsar, någon ritar ett självporträtt och någon pillar på ett paljettpennskrin. Vi pratar om skadegörelse, rykten, barns rätt till fritid och att vuxna aldrig får använda barn i brott. När vi nämner att det kan vara olagligt att skräpa ner i naturen ser en elev besvärad ut och räcker upp handen.
”En gång kastade jag ett tuggummi på marken. Är jag kriminell? Jag fyller snart 13 år … kommer jag att hamna i fängelse då?”.
Har vi glömt att barn ser allt som sprids på sociala medier och på nyheterna? När statsministern och andra vuxna pratar om ”grovt kriminella barn” och att ”låsa in 13-åringar”, skapas inte bara en bild av barn som farliga – det skapas också ett samhälle där barn ska vara rädda att göra fel och där barn förväntas bära ett vuxet ansvar i situationer de saknar makt över. Den oron ser vi redan i dag.
När vi möter barn på skolor och fritidsgårdar vill de ofta veta vad som är olagligt för att kunna göra rätt och veta när något är fel. Vi måste komma ihåg att barns brottslighet ofta beror på utsatthet. Det är exempelvis olagligt att använda barn i brott, och barn som dras in i kriminalitet är i första handoffer för vuxenvärldens svek – inte ett hot mot vår säkerhet, som den politiska retoriken nu antyder.
När barn frågar: ”Kommer jag hamna i fängelse nu?” säger det mycket om samhällsklimatet och signalerna som skickas. Det riskerar att underminera barns förtroende för myndigheter – ett förtroende som är avgörande för att våga be om hjälp när något faktiskt är fel. Att skrämma en hel generation till tystnad är inte rätt väg att gå.
Vi vet att grova brott begås av allt yngre barn, men forskning visar att tidiga straff inte minskar brottsligheten. Det gör däremot tidiga insatser, skolnärvaro, trygga relationer och fritidsaktiviteter. Ett tryggt samhälle byggs inte genom att låsa in barn, utan genom att lyssna på dem, skydda dem och ge dem möjligheter att lyckas. Straff leder inte till ett bättre liv. Om vi inför hårdare straff för barn och samtidigt skrämmer dem till tystnad och oro, då är det inte barnen som svikit samhället – det är vi vuxna.
Publicerad här: https://www.corren.se/debatt/artikel/tryggt-samhalle-byggs-inte-genom-att-lasa-in-barn/l68y4v8r